bokfloden.blogg.se

2013-09-15
17:42:00

Min mormor hälsar och säger förlåt, Fredrik Backman


Till en början, en väldigt kort sådan, blir jag besviken då jag förstår att boken inte är en förlängning av "En man som heter Ove". Sedan fångas jag av språket, liknelserna och lika snabbt storyn.
En sjuårig flicka med ett alltför vuxet intellekt. En mormor som är mycket klokare än hon framstår. En mamma som är effektivitetsmanisk. Grannar som har hyresrättsföreningsmöte en gång i månaden och bråkar om huruvida inte huset borde bli en bostadsrättsförening.
En brokig skara människor. Alla med sina egenheter, svagheter och superhjältekrafter.
Den fantasivärld som rätt snart uppenbarar sig och refereras till stör mig till en början. Men efter ett tag förstår jag dess betydelse. Man får starta barnasinnet och läsa djupare in i texten för att förstå det viktiga budskapet från sagans värld.
Fredrik Backman slår mig med häpnad igen. Jag kan inte nog skräda orden om den förra boken och jag rekommenderar varmt denna men vill, precis som Backman själv gjort, poängtera att det inte är en Ove #2 eller ens i närheten av Ove. Fast ändå, finns där spår av likheter. Intelligenta människoporträtt som gör dem så levande att det känns som att man kan sträcka fram handen och borsta bort de där osynliga smulorna från Britt-Maris kjol.
En bok om att vi alla, mer eller mindre, är annorlunda. Många av oss mer.
Läs och tänk och njut!
Kommentar:
2013-09-16 @ 14:54:12
#1: Carro

För mig tog det tills mitten ungefär innan jag på riktigt kom in och började gilla boken. Men håller med om att stilen känns igen och likaså de fantastiska personporträtten :)

Svar: Ja, jag hade lite svårt att komma in i själva sagovärlds-delen men annars var jag fast från sida ett :)
Malin Skagerlind

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: