bokfloden.blogg.se

2016-08-22
08:48:02

Isola, Åsa Avdic

 
År 2037.
Anna får ett jobberbjudande som hon inte kan tacka nej till. Efter en turbulent tid på grund av en grov miss i tjänsten blir det här en chans för Anna att komma på fötter igen.
Uppdraget är att studera och utvärdera en grupp personer som ett led i en rekryteringsprocess till en åtråvärd tjänst.
Efter ett tag uppdagas, på ett väldigt obehagligt sätt, att något är fel. Mycket fel.
Min spontana tanke gick först till "Flugornas herre" med ett stänk av "Hungerspelen" och influenser av Stephen Kings obehagliga träffsäkerhet då det kommer till psykologisk spänning.
 
Jag tycker om att läsa böcker som gör något nytt. Böcker som har en ny infallsvinkel och kliver lite utanför de självklara ramarna.
Det här är en sån bok.
Åsa Avdic skönlitterära debut Isola är underhållning från första till sista sidan, har ett driv i språket och en balans i berättandet som aldrig gör att man blir uttråkad. Det enda sorgliga med den här boken är att man läser ut den snabbt, just på grund av det tidigare nämnda.
 
Läs den!
 
 
2016-08-16
12:00:00

Det är något som inte stämmer, Martina Haag

Pang bom!
Där satt den!
Det är svårt att INTE dra en paralell till Martinas egen skilsmässa som flitigt debatterats i pressen. Det har vittnat om att det var riktigt smutsigt och visst verkar det så också när man läser Det är något som inte stämmer.
Att personerna i boken har andra namn försvårar inte identifieringen av dem efter allt som skrivits.
 
Bokens huvudperson Petra hanterar sin livskris genom att ta anställning som stugvärd långt uppe i de norrländska fjällen. Där ska hon rå om sig själv och skriva på sin bok. Och vara stugvärd. Ett arbete som leder till en hel del kontakter med människor man inte skulle träffat annars men också till en hel del tid för sig själv och sina tankar.
 
Berättandet i boken går i Martina Haags vanliga jargong. En dos galghumor, lite ironi och på toppen en hel del smärta.
 
Läsvärd och tänkvärd!
 
 
2016-08-15
12:00:00

Skugghäxan, Katerina Janouch

Det har hänt något med bokserien om barnmorskan Cecilia Lund... Jag kan inte sätta fingret på vad men i Skugghäxan blir jag bitvis besvärad och irriterad på paralellberättelsen om Cecilias kärleksliv. Det känns lite krisartat på något vis. Kanske är det också tanken?
Bortsett från detta är boken en sedvanlig deckare som är helt ok underhållning. En kompis till Cecilias dotter är försvunnen och Cecilia engagerar sig i fallet. 
Dock lyser Janouchs egna värderingar vad gäller både samliv och förlossningar genom och jag reagerar lite över vårdpersonalens jargong ibland... Yrkesskadad? :D