bokfloden.blogg.se

2017-07-16
16:27:17

Dagbok från ditt försvinnande, Malin Lagerlöf

Malin Lagerlöfs dagboksanteckningar från tiden då hennes man försvann.
Daniel Lind Lagerlöf var filmregissör. Tillsammans med två vänner och kollegor var han ute vid västkusten för att reka inför en kommande inspelning då han plötsligt försvinner. 
Malin Lagerlöf skriver i Dagbok från ditt försvinnande om en både absurd och mardrömslik vändning livet tog då hennes man försvann. Kvar var Malin barnen, varav det yngsta var 3 månader gammalt.
 
Det är svårt att förstå att någon kan överleva en sådan sak. Men man måste, det framgår tydligt. Malin berättelse är väldigt osentimental och avskalad. Samtidigt är den ändå full av känslor om man tänker efter när man läser texten. Det är en så ogreppbar situation att man inte vill att det ska vara på riktigt.
 
Det är ingen bok som lyfter läsaren, av förklarliga skäl. Den är dock läsvärd av andra anledningar.
 
 
2017-07-16
13:25:47

Cancerland - tur & retur, Karin Wahlberg

Jag väntade på den tredje delen i sjukhusserien "Lasarettet" av Karin Wahlberg. Tillslut mailade jag förlaget och frågade när den kan tänkas komma och fick ett lite svävande svar om att den nog kommer "till hösten". Då var det ännu inte känt att Karin Wahlberg fått ändtarmscancer. Inte heller att det var detta hennes nästa bok skulle handla om. 
Sedan föll det i glömska och då jag efter min disputation äntligen kunde återuppta bokslukandet var Cancerland - tur & retur en av de första böcker jag satte tänderna i.
Jag är utbildad sjuksköterska och forskningssjuksköterska. Jag har mött många svårt sjuka människor i mitt arbete och har också sett baksidan av att vårdpersonal anser att ett draperi = sekretess-skydd och integritetsdito. 
Karin sätter ord på allt det jag upplevt i vården. Både positiva och negativa situationer som uppstår dagligen. Hur okänslga medpatienter kan bli en plåga och hur en empatisk sänggranne kan komma att bli en vän. 
Karins bok beskriver allt från hur det var svårt att faktiskt få en diagnos - det är väl inte ovanligt att man blöder, det är väl hemorrojder - till hur det är att "bli" patient, att som vårdare plötsligt befinna sig på andra sidan och se det ur det perspektivet.
 
Karin Wahlbergs bok är så bra att den borde ingå i kurslitteratur på både undersköterskeutbildningen, sköterskeprogrammet och läkarprogrammet. De som redan jobbar i vården rekommenderas också läsa den. Den är underlag för diskussion och sätter fingret på sådant vi många gånger blir blinda för i vårt bemötande av patienter.
 
Boken förtjänar en vandring genom vårdens korridorer. Patienter med liknande erfarenheter som Karins kan säkerligen känna igen sig i de luckor som uppstår i efterförloppet av den här cancerformen - en av de vanligaste typerna, som vi inte pratar om. För Karin tar upp även detta - det finns "fin" och "ful" cancer. Ändtarmscancer är ful. Makalöst! 
 
Jag vill inte skriva sönder boken utan rekommenderar alla som på ett eller annat sätt har någon form av vårdarbete att läsa den. Nu!
 
 
2016-12-15
11:37:00

Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer

Efter att ha läst "Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer dök jag genast in i nästa bok av samma författare, med förhoppningen om en lika nära upplevelse.
Jag blev inte besviken. 
Sara Beischer har en förmåga att släppa in läsaren under skinnet på karaktärerna. Här har vi Moa, 19 år, nyss flyttat till Stockholm. Moa ska bli skådespelare. Moa vill komma in på scenskolan.
Men vad ska man göra? Man måste ju försörja sig på något vis.
Moa börjar jobba på ett sjukhem. Utan någon som helst förkunskap och hyfsat oförstörd kastas hon in bland kiss, bajs, döden och själsliga lidanden. Men inte bara det. Hon får nya infallsvinklar efter hand. 
 
Det här är en på många vis varm bok. Den är samtidigt vardagsnära och realistisk på ett sätt som tilltalar mig.
Även denna lyssnade jag på som ljudbok, inläst av Kerstin Andersson. Det var svårt att lägga den ifrån sig. Utan att ha något hiskeligt tempo gör den att man vill veta mer, mer och mer.
 
Jag hoppas få se fler böcker av Sara Beischer och ska definitivt läsa de tidigare som jag ännu inte hunnit med.
Frågan jag ställer mig ännu en gång är: Varför har jag inte hört ropen skalla om denna skrivande kvinna?