bokfloden.blogg.se

2017-10-05
14:32:23

Svenska rånare, Anders Adali & Theodor Lundgren

En handbok för rånare? Ja, om boken kommit ut i början av 90-talet hade de som så önskade kunnat dra nytta av innehållet. Anders Adali är expert! 
 
Text från förlaget Lind&Co:s hemsida
I början av 2000-talet drabbades Sverige av en enorm våg av spektakulära rån. Maskerade och tungt beväpnade män slog till mot värdetransporter, depåer och bankomater. Bilar sprängdes, hjullastare rammade väggar och trafiken stoppades av fotanglar som kastades på gatorna. Det har skrivits mycket om grova rån, men nästan uteslutande ur polisens perspektiv. Här möter vi erfarna rånare som berättar om de noggranna förberedelserna, vad som händer under tiden rånen pågår och hur de agerar när de kommit över pengarna.

Det som faschinerar mest då jag lyssnar på boken är hur rånare verkligen är ett yrke. Hur man kan vara bra, bättre och sämre på yrket och hur man blir expert. Vilka förberedelser som krävs, att man genrepar och att en rånare kan sitta och förklara att det faktiskt är jobbigt att vara rånare. Det senare får mig att dra snett på munnen.

Men det finns partier där Adali faktiskt beskriver att det inte är så himla kul att ha de där miljonerna. Eller jo, det är kul att vara ekonomiskt oberoende under en period men man blir inte vidare ekonomisk med stulna pengar i sin ägo utan tenderar att vilja göra av med dem snabbt. Dessutom tar de slut eftersom rånare inte avlönas på något annat vis.

Boken innehåller en hel del tekniska beskrivningar då det kommer till att hantera färgade pengar, att tvätta pengar och att koordinera en kupp. 

Underhållning men med något besk eftersmak då man snart inser att det finns offer som farit väldigt illa - om inte fysiskt så psykiskt - av de här rånen. Dessutom nämns rån där oskyldiga satt livet till och det är inte något som kan ursäkta det. Här saknas empati, om än en viss rånarheder omtalas - man skjuter inte och har inte automatvapen (för att straffsatsen blir lägre om man åker dit - SIC!). 

 

Samtidigt är boken ett stycke historia, eftersom den här typen av rån inte längre är möjliga att genomföra.

 

 

 

 

 
2016-12-16
10:45:00

Kaninjägaren, Lars Kepler

Vad ska man säga?
Allt är möjligt i Keplers värld.
Joona Linna blir, i största hemlighet, frigiven från fängelset under en tid för att hjälpa polisen att finna en mördare. 
Kaninjägaren träffar vi rätt tidigt i boken. Dess identitet förblir dock oröjd längre än man kan tro.
Det är en väldigt härva där allt från högt uppsatta politiker till pool-kissande kändiskockar medverkar. Det kan låta helt osannolikt men det är det inte alls.
Jag har haft stor behållning av de tidigare Kepler-deckarna och den här är inte sämre. Eller deckare, spänningsroman är nog ett bättre ord.
Har man haft behållning av de tidigare böckerna om Joona Linna, då gillar man även denna.
Själv lyssnade jag på andra halvan av boken för att kunna sticka julklappar samtidigt. Jag tyckte INTE om inläsarens stil dessvärre så det tog ett bra tag innan jag kunde koppla bort den irritationen. Det var det mest entoniga och märkliga sätt att läsa på jag stött på någonsin.
 
I övrigt: Happy reading!
 
 
2016-12-15
11:37:00

Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer

Efter att ha läst "Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer dök jag genast in i nästa bok av samma författare, med förhoppningen om en lika nära upplevelse.
Jag blev inte besviken. 
Sara Beischer har en förmåga att släppa in läsaren under skinnet på karaktärerna. Här har vi Moa, 19 år, nyss flyttat till Stockholm. Moa ska bli skådespelare. Moa vill komma in på scenskolan.
Men vad ska man göra? Man måste ju försörja sig på något vis.
Moa börjar jobba på ett sjukhem. Utan någon som helst förkunskap och hyfsat oförstörd kastas hon in bland kiss, bajs, döden och själsliga lidanden. Men inte bara det. Hon får nya infallsvinklar efter hand. 
 
Det här är en på många vis varm bok. Den är samtidigt vardagsnära och realistisk på ett sätt som tilltalar mig.
Även denna lyssnade jag på som ljudbok, inläst av Kerstin Andersson. Det var svårt att lägga den ifrån sig. Utan att ha något hiskeligt tempo gör den att man vill veta mer, mer och mer.
 
Jag hoppas få se fler böcker av Sara Beischer och ska definitivt läsa de tidigare som jag ännu inte hunnit med.
Frågan jag ställer mig ännu en gång är: Varför har jag inte hört ropen skalla om denna skrivande kvinna?