15:49:53
Mikael Persbrandt: Så som jag minns det, Carl-Johan Vallgren
Text från Albert Bonniers förlags hemsida:
"Jag har gråtit och skrattat under arbetet med denna bok. Så fyllda av brunnar av skam och ångest var mina minnen att jag fick tillverka ett öskar av silver för att kunna se ljuset reflekteras, det ljus som faktiskt utgjort en betydande del av min historia. Att hålla sitt liv mellan tummen och pekfingret i form av ett manuskript är en mycket märklig upplevelse, sorgsen men nödvändig. Jag ångrar ingenting men många tårar har fallit."
I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.
En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.
I Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.
En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.
----
Ja, att det handlar om ett inte helt okomplicerat liv förstår man bara om man råkat läsa kvällspressen eller liknande källor som gärna rapporterar om kända människors privatliv.
Mikael Persbrandt berättar om sina problem med alkohol och droger och skräder inte orden. Det är många återfall. Många svek. Många lögner. Många misärer.
Det jag fastnar för i boken är annars hans ogenerade beskrivning av människor som funnits runt honom. Framför allt i arbetslivet. Hur den, den och den var (är) riktiga skitstövlar som sagt si och som sagt så.
Jag har lite svårt att bestämma mig för nyhetsvärdet i dessa avslöjanden. Den egentliga sanningshalten är också något som nuddar tanken, men det är mindre intressant då vi vet att varje människas upplevelse är det den är. Att sedan det hårda livet - ångesten, alkoholen och drogerna - kan spela in i den bild man skapar sig är ju en annan sida av myntet.
Persbrandt sticker i alla fall inte under stol med att han under många år försummat både sin stora kärlek och sina barn, och istället valt att fly livet med berusningsmedel. Något av en djävul på ena axeln som väger tungt och drar ner en så snart man visar minsta svaghet.
Boken ger en bra bild av hur det kan vara att leva med en beroendeproblematik. Det är egentligen det som gör den mest läsvärd. En viss förståelse för hur komplext och samtidigt väldigt enkelt och rått det kan vara.
Kan inte betygsätta den. Vem ska sätta betyg på en annan människas berättelse om sitt liv?
