bokfloden.blogg.se

"Dagbok förd mellan 7 nov 2011 och 9 mars 2012.
I form av en extra hjärna.
För en som inte skulle kunna minnas själv.

Anteckningarna lästes upp under sommaren 2012.
Vi grät.
Avbröt.
Fortsatte.
Tacksamma över var vi var.
Och kunde ta del av detta.
Som just minnen.

Detta är sista akten.
Vi har fått umgås igen.
Men jag gråter ensam denna gång.

M.L. Ekman 2018

I november 2011 blev Gösta Ekman allvarligt sjuk och genomgick en svår operation med tillhörande sjukhusvistelse. Läkarna informerade om att han inte skulle minnas mycket från en sådan traumatisk period. Marie-Louise Ekman skrev då en dagbok under sjukhustiden för att vara hans extra minne."

--------------------------------------------------------------------------------------------

Boken är, som ovan nämnt, skriven i dagboksform. Detta ger en väldigt nära insyn i hur det kan vara att stå bredvid en nära anhörig som blir svårt sjuk. Att själv vara rädd, liten och osäker samtidigt som man vill vara stark, ta hand om, vara med och stötta den som är sjuk.

Pendlingen mellan hopp och förtvivlan är tydlig. Det som ena dagen är hopp om bättring är istället nästa dag ett besked om hög feber av oklar anledning.

Boken är inte underhållande. Det är en naken gestaltning av en tid i kris. Av hur man försöker förstå och hur man slits mellan toppar och dalar.

Läsvärd är den dock.

Jag lyssnade på den inlästa versionen med Marie Göransson - det gav extra styrka till berättelsen.