bokfloden.blogg.se

Jag vill hela tiden läsa "SandSTARK" när jag läser författarens namn. Efter att ha läst boken kommer du att förstå varför.Tourettes. Att ropa fula ord i opassande situationer. Punkt.Det var i alla fall så jag uppfattade sjukdomen. Pinsamma ryckningar och ord.Inte då.Efter att ha läst Sandstraks bok har jag lärt mig att tourettes är så mycket mer. Så enormt mycket lidande. Och så tabubelagt, förstås.Alla tvångsritualer, tvångstankar, katastrofscenarion och tics. Jag mådde riktigt dåligt av att hamna i Pelle Sandstraks verklighet. Avskalat och ångestladdat beskriven i Mr Tourette och jag.Det är en rå verklighet som målar upp sig. Att författaren ens överlevt och att han sedan orkar gå igenom det en gång till genom att skriva boken är för mig ofattbart. Men sedan slår det mig. Det är för att andra inte ska behöva gå igenom samma sak. Det blir nog lätt så när man fått gå den långa och svåra vägen. Man vill berätta. Både för egen del och för andras. Berätta att det finns hjälp att få, att den drabbade är långt ifrån ensam osv.Detta är en bok både för dig som inte vet något om tourettes och dig som har någon närstående med problematiken. Även för den som själv är drabbad.  Det är ingen må-bra-bok. Det är en krälande orm man både vill och inte vill ha kvar. Fängslande och otrevlig på samma gång.